torsdag 5 februari 2009

Leif GW Persson om arbogafallet

Knappt en vecka efter tragedin i Arboga skrev Kriminologen Leif GW Persson detta i sin blogg. Här tar han upp det känsliga som ingen annan vågar prata om.

98 gånger av 100 är det en annan typ av mördare Police Business as usual. Eller?
Bland ärrade amerikanska mordutredare brukar man indela sina fall i ”kriminalgåtor” och ”självklarheter” – ”whodunnits” och ”dunkers”. Diagnosen har man ofta ställt under den inledande timmen och med facit-i-hand kommer det i nio fall av tio visa sig att man hade helt rätt från första början.
Måndagen 17 mars, för knappt en vecka sedan, hittar en man sin 23-åriga sambo och hennes två små barn, 1 och 3 år gamla, svårt misshandlade hemma i den egna villan utanför Arboga. Larmet kommer in till polisen klockan tjugo över sju och knappt två timmar senare, klockan 21, så grips kvinnans förra sambo i sitt hem i Motala, knappt femton mil från brottsplatsen.

En förskräcklig händelse. De två små barnen dör inom en timme, deras mamma ligger fortfarande nersövd på intensiven i Uppsala, och när vi upprättat sluträkning över det som hände kommer ett tiotal människoliv att ha gått rakt ner i vasken. Levande och döda offer, deras närmaste anhöriga, gärningsmannen eller gärningskvinnan. Ett tiotal förspillda liv, dessutom en kriminologisk självklarhet. Eller?

Om man utifrån den svenska mordstatistiken under de senaste hundra åren skulle välja en klockren ”dunker” så finns det nämligen inte något bättre exempel än det som hände i Arboga för knappt en vecka sedan. Vi kan luta oss mot några hundra tidigare liknande fall, vi har facit i samtliga, och med nittioåtta procents sannolikhet finns det bara tre tänkbara gärningsmän.
På en ointaglig förstaplats, nio gånger av tio, hittar vi barnens far, före detta sambon och här är det dessutom så praktiskt att han tidigare har hotat och misshandlat barnens mor. Ingen slump att man anhåller honom inom loppet av ett par timmar. Vad de återstående åtta procenten beträffar fördelar de sig ungefär lika mellan den nye sambon, han som hittade offren och slog larm, och barnens mor som själv slagits medvetslös och hamnat på sjukhus. Eller?

Vanliga normala människor, jag talar alltså inte om ”ärrade mordutredare” eller ”yrkesskadade kriminologer”, värjer sig spontant inför den sist nämnda kategorin av gärningsmän och detta är också det största enskilda misstaget som man begår vid sådana här brott. Att man uppfattar gärningsmannen som offer. För att han eller hon, mer eller mindre medvetet, försökt att få det att se ut på det viset. Det andra misstaget är rent statistiskt. Man väljer att bortse från de två procentenheter som utgör skillnaden mellan nittioåtta och hundra procent. Och vad var det egentligen som hände i Arboga?
I onsdags så avför polisen sin nittioprocentare. Kort och sammanfattningsvis så har han alibi. Ingen gärningsman, oskyldig barnafar och svårt drabbat offer. Ungefär samtidigt så avför man också barnens mor och hennes nuvarande sambo och inom loppet av tre dygn har man alltså lämpat nittioåtta procent av tidigare erfarenheter överbord och förvandlat en självklarhet till en kriminalgåta. Förutsatt att man inte begått något misstag på vägen vill säga, och att i det här läget börja darra på manschetten är inte att tänka på.

Återstår två gärningsmän av hundra och vilka hittar vi där? De vi hittills hittat har alla haft två saker gemensamt. För det första en tidigare anknytning till brottsoffren, det vill säga ännu en tidigare sambo eller nära släkting, någon tillräckligt tokig granne, arbetskamrat eller bekant. För det andra, och som en följd av det första, att polisen alltid har hittat dem. Den okände, för offren helt obekante gärningsmannen har ännu inte visat sig på just den här kriminologiska arenan.

En hemsk historia, sannolikt en lärorik historia för fler än ärrade mordutredare och yrkesskadade brottsforskare och med en ohygglig prislapp. Väl värd att fundera över och speciellt i dag då det är långfredag. Tankar kring de liv vi alla vanligen lever och de liv som vissa av oss plötsligt kan tvingas leva då allt omkring slås i spillror och förbyts till livets motsats

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant och välskriven blogg. Den kommer jag fortsätta följa.
Väldigt intressant ämne det här. Är tyskan skyldig eller oskyldig? Frågar du mig så säger jag oskyldig.

Anonym sa...

Intressant blodgg... jag tror stenhårt på skyldig.

Anonym sa...

Det här är lite konstigt. Jag har en sida på familjeliv. Ibland läser jag på Emmas sida... arbogamammans sida. I rättegången säjer Emma själv att hon minns så mycket... I sin blogg på familjeliv säjer hon annat. Det är blankt, totalt blankt säger hon... hon minns inte mer?
Börjar bli tveksam på sanningshalten i det hon säjer.

http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b107104.html

Anonym sa...

Undrande, måste hålla med dej i detta. Jag har oxå läst Emmas saker på familjeliv, vad är sant och inte? Jag blir så förvirrad på Emmas olika uppgifter?? Ena stunden minns hon och i nästa är allt blankt?


//karin